När jag var liten älskade jag släktkalas, för några år sedan hatade jag dem och ville inte komma, men nu när jag har blivit vuxen och mogen (Hah!) har jag börjat tycka om dem igen. Idag var det som sagt Kai-Henrik som fyllde år, eller egentligen fyller han år imorgon. Grattis i förskott på 24-årsdagen!
Min släkt är aldrig tyst. Om det skulle vara tyst på en släktträff är det antingen mina mostrar har munkavel och inte kan skratta och att morfar inte är där, alternativt att alla skulle ha dött, men annars är det definitivt inte tyst. Men att det inte är tyst är just det som gör att det blir så roligt också. Min mormor är inte alltid så fin i munnen och kan komma med väldigt fina kommentarer. Idag till exempel gick morfar ut i köket och så började mamma prata om honom att han är som ett barn och då sa hon något i stil med: ”Ja, men de får i alla fall barnbidrag. Det får inte jag” Min morfar är speciell han.
Vi Edelbergare (Ja, mammas sida heter så, och jag har faktiskt också varit en Edelbergare en gång i tiden innan jag blev en Widmarkare) ser ut på ett speciellt sätt som ni ser ovanför. Mamma och hennes systrar ser i princip likadana ut. Mörkt hår, mörka pigment, den så kallade snoppnäsan som vi har (fråga mig inte varför. Jag förstår inte heller hur de får den till en snopp) och det breda ansiktet. Dessutom är alla väldigt korta. Det är bara jag som har stuckit väg i längden. Men i stort tycker jag att min släkt är väldigt vacker. Oftast är det ju så att det åtminstone är någon som inte har fått jackpott på genlotteriet, men så är det inte i vår släkt. Vi är väldigt vackra. Man kanske blir avundsjuk, men om ni sedan ser hur vi ser ut inuti med alla våra sjukdomar och skador skulle ni vara glada att ni inte var oss.
Hur som helst tycker jag väldigt mycket om min släkt, och förlåt för att jag tog bilden på er döttrarna Edelberg (som inte heter Edelberg längre men ändå…) men jag hittade ingen annan…
