Packning leder till bombnedslag

Att packa är inte precis det enklaste jag har gjort. Jag är en samlare, så att behöva välja vad man ska ha med sig och slänga saker är inte direkt min grej. Vem vet? Jag kanske får användning för ett fem års gammalt ”knep och knåp”- spel jag inte använt på fyra och ett halvt år, eller hur?

Jag har i alla fall fått ihop fyra flyttkartonger med saker och två kartonger som jag har ställt ner i källaren. Det är ändå något. Dock känns det inte som att jag har packat något alls, för mitt rum ser ut som ett bombnedslag nu och jag har saker överallt som jag inte vet vad jag ska göra med. Det löser sig säkert.

En sak som slog mig dock var att jag faktiskt flyttar om en vecka. En vecka! Jag har bott i Tyresö i snart 20 år, och om en vecka slutar jag göra det. Det är helt sjukt! Hur klarar folk av att flytta hemifrån egentligen? Det är ju läskigt!

Operation packning har nu börjat

Äntligen får planeringsfreaket i mig lite lugn. Jag ska nämligen börja packa idag. Det är ju trots allt bara en vecka kvar tills jag flyttar, och då kan det vara rätt bra att börja packa. Dock vet jag inte var jag ska börja, och jag vet inte heller vad jag ska ta med mig från mitt rum. Ska man ta med sig bilder och prydnadssaker, eller blir det bara jobbigt? Åh, jag vet inte. Jaja, mamma kommer i alla fall över snart och hjälper mig packa, så hon får nog ta och styra och ställa tror jag. Det blir nog bäst så.

En middag som farväl

Det enda som egentligen är negativt med att flytta är att man måste säga hej då till alla kompisar, så Jenny bestämde sig för att ha en ”Hej då”-middag, eftersom hon ska flytta till Härnösand och dansa balett i två år. Hur coolt är inte det för övrigt? Komma in på en balettskola utan att ha dansat balett en enda gång i hela sitt liv. Det är bara Jenny som klarar sådant.

Vi hade det i alla fall jättetrevligt, och jag fick veta massor med roliga saker om morötter och ficklampor. Dock på ett rätt så oväntat sexuellt sätt. Men inte blev det tråkigt för det. Efter själva middagen sjöng vi Singstar, och om ni har sett mig sjunga Singstar så vet ni att jag bara bryr mig om en sak när jag sjunger Singstar, och det är att vinna. Dock har jag och Jenny vissa låtar, eftersom vi har sjungit de där låtarna hur många gånger som helst innan, då vi bara leker och skriker. Det är hur roligt som helst! Åh, vad jag kommer sakna alla…

Sedan när blir kläder större i tvätten?

Sedan när började kläder bli större i tvätten? Jag har bara hört talas om att kläder krymper i tvätten. Jag har i alla fall lyckats få min Musse Pigg t-shirt att bli större, och på köpet har den fått sju hål i sig. Är det ett tecken på att jag bör hålla mig ifrån hushållssysslor och låta andra göra det åt mig? Man kan ju alltid hoppas…

För övrigt har jag lyckats övertala pappa att killar visst kan ha damcyklar då alla säger samma sak som jag säger. Dock säger han att jag inte ska ringa på någon av annonserna idag. Sist han sa att jag inte skulle ringa blev jag av med mitt jobb…

Vilken cykel ska jag köpa?

Jag tycker att jag ska köpa den är snygga damcykeln:
Och pappa tycker att jag ska köpa den här fula herrcykeln:
Vilken ska jag köpa, eller ska jag inte köpa någon av dem? Båda kostar 850 kr.

Kan man som kille ha en damcykel?

Kan man som kille ha en damcykel? Jag letar efter en cykel på blocket som jag kan ha nere i Skåne. Dock så är alla snygga cyklar jag hittar damcyklar. Jag läste någonstans i våras att det blir mer och mer populärt för killar att ha damcyklar, men jag vet inte om det stämmer. Pappa säger att jag inte kan vara fikus och ha en damcykel, och det kanske ligger något i det, eller? Fast varför skulle jag inte kunna ha en damcykel egentligen? Dessutom är damcyklarna billigare. Så kan man ha en damcykel som kille? Jag vill ha en damcykel…

Vad ska man hitta på idag då?

Vad ska man hitta på idag då? Just nu sitter jag och äter på en ostsmörgås och har grym träningsvärk. Det är visserligen jätteskönt, men det betyder också att jag är otroligt otränad, och som föredetta elitidrottare vill man inte riktigt erkänna det för sig själv. Men om jag tränar i ett år nu och förnekar att jag är otränad behöver jag aldrig ta itu med att jag är otränad, eller hur? Jag bara älskar min logik ibland…

Tills lungorna lägger av

Nu har jag varit duktig. Jag har joggat 4,3 km på 26 och en halv minut. Det är ändå rätt bra med tanke på att jag inte är i form alls, att jag den sista kilometern kände som att jag hade astmaandning och att jag knappt orkade lyfta benen den sista kilometern. Men jag klarade av det. Det är väl det som är huvudsaken? I alla fall i början. Det är bara att springa tills lungorna lägger av.

Jag är trött på min kropp

Jag är trött på min kropp. Den är inte så som jag är van att den är. Det senaste året har jag bara låtit den förfalla, och skyllt på att jag har haft mycket i skolan och att jag har varit sjuk (vilket i för sig stämmer), men jag har även varit lat. Otroligt lat. Dock har detta inte stört mig överdrivet mycket. Visst, jag har märkt att jag har blivit tjockare, men det har varit skönt att inte behöva träna. Det ändrades idag.

Jag skulle stå på händer tillsammans med Jenny, men när jag väl stod uppe på händer märkte jag att jag inte orkade stå kvar. Mina armar var alldeles för svaga. Min kropp orkar inte av någonting alls i jämförelse vad den gjorde förut. Det blev lite som en väckarklocka. Är det så här jag vill ha det? Svaret är självklart nej.

Jag vill vara vältränad, hälsosam och snygg. Jag vill vara en av dem som folk tittar på i smyg när de går förbi på stranden. Jag vill vara stolt över min kropp, men det är inte så lätt att få tillbaka kroppen jag hade förut. Jag har världens latmask boende i mig. Därför funderar jag på att utmana mig själv och ta bloggen till hjälp. Om jag skriver om min träning varje dag, kommer jag till slut känna mig tvingad att träna för att kunna skriva om träningen och på så sätt träna mer. Det blir som en ond cirkel fast tvärt om. Dessutom kan ni skälla ut mig ifall jag inte har skrivit om att jag har tränat, och på så sätt får jag ångest och går och tränar. Låter det som en bra idé? Något att satsa på?

Nu ska jag i alla fall ut och springa och känna mig hälsosam. Jag måste ändra på min livsstil. Jag vill orka med mitt liv igen. Den här kroppen jag har nu är inte min. Den är någon annans. Någon som inte tycker om att idrotta. Bäst att börja matcha min kropp med mina intressen, tycker ni inte?

Med en pinne uppkörd i röven…

Jag lever. Faktum är att jag har varit mer levande idag än vad jag har varit på länge, vilket förklarar bristen på inlägg på bloggen idag. Först kom Patrik och Cassandra över och lämnade stekpannor och annat ”roligt” som jag ska ha med mig till Skåne, och sedan kom Jenny på besök. Vi satt på den nyklippta gräsmattan, som jag slet med i en timme, och bara pratade strunt i flera timmar. Det är så skönt att man kan göra det, och nu kan ingen säga att jag inte har varit ute. 

Till slut hamnade vi i alla fall på studsmattan, och där fick jag visa lite av mina gymnastikfärdigheter. Lite sitter i alla fall kvar. Famehopp var min specialitet. Jag brukade få vara sist i ledet på gymnastikuppvisningar så att jag kunde göra mina famehopp så att hela publiken sa: Uuuu! Det var inte lite egoboost det inte… Dock ser det ut som att jag har någonting uppkört någonstans på bilden, men det är sådant man får ta.
Jenny hoppade för fullt på studsmattan