Tänk dig en fullsatt buss. På ett säte sitter jag och är på väg hem från skolan. Jag tittar upp mot fönstret på Malmö stads busskarta, och jag ser något nytt. Något som fick mig att börja skratta mitt bland alla människor på bussen. Det finns ett ställa som heter Dammfri i Malmö! Hur roligt är inte det!? Är det där alla pedanter bor, eller? Min mamma skulle nog trivas där. Egentligen kanske det inte är så roligt, men är man trött efter skolan blir det mesta roligt.
Jag tror att jag slog mitt egna rekord inatt. Jag vet att man inte ska berätta m sina drömmar, för att de bara tråkar ut folk, men jag måste berätta den här.
Hela drömmen gick ut på att jag gick runt och grät. Det kanske inte låter så konstigt, men då har jag inte berättat vad jag hade på mig. Jag hade på mig en bröllopsklänning. Saken var den att jag skulle gifta mig inom en halvtimme, men jag hade glömt bort det. Min man stod och väntade i kyrkan, och eftersom jag var sen tänkte jag ringa honom, men jag hade glömt bort hans namn. Därför bad jag mammas kille Patrik skjutsa mig till bröllopet, och han och mamma blev chockade, eftersom jag hade inte berättat för någon att jag skulle gifta mig. När vi väl kom till bröllopet visade det sig att jag bara hade fått för mig att jag skulle gifta mig. Det var alltså inget bröllop. Jag sprang bara runt i en vit bröllopsklänning utan anledning…
Nu kan man ju fråga sig varför jag drömmer om att jag springer runt i en bröllopsklänning. De är ju inte direkt så att jag tycker om att springa runt i klänningar precis. Om det är någon som är bra på att tolka drömmar är det bara att höra av sig!
Spotify är allt för bra ibland. Jag skulle söka på Hurts nya skiva, och då kom låten Something Good Can Work med Two Door Cinema Club, och nu är det den nya låten som jag spelar precis hela tiden och som jag går runt och nunnar på. Dock kan jag inte sjunga med i den än, vilket nog mina klasskompisar inte tackar nej till. De har nog men för livet efter allt jag har sjungit på Ba Ba Ba…
Som ni vet älskar jag att planera och strukturera saker. Därför gick jag in på Akademibokhandeln i AF-borgen idag och köpte flikar och började strukturera upp min mattebok. Trots att det är samma mattebok ser den mycket roligare ut, och utan att jag har räknat någon matte känner jag mig smartare. Det ser mycket bättre ut. Nu är det tre matteböcker till som jag ska strukturera, men jag vet inte riktigt hur jag ska strukturera upp dem. Jag får helt enkelt se hur det blir, men en sak är säker – jag kommer vara som ett litet barn på julafton när jag håller på med det. Om ni inte tror mig kan ni fråga Sofia…
Det är det här som är nackdelen med att bo själv och inte ha någon diskmaskin. Någon som vill komma och diska åt mig? Ni kan få en kram som tack. Jag lovar!
Om drygt 20 minuter blir det livat här i Malmö studenthus. Det är nämligen invigning av huset! Det är en hoppborg uppställd på parkeringen, ballonger uppsatta och en röd matta utrullad framför ingången. Det ska tydligen komma ”viktiga” människor på invigningen. Vi som bor här får självklart komma vi med. Vi ska få gratis mat och en presentpåse, och alla i huset hoppas på att det är ett bättre erbjudande på gymmet de har öppnat i huset än det vi fick i brevlådan. I två veckor har gymmet gjort reklam att de har 500 gymkort för 995 kr, men nu när vi fick vårt erbjudande ska vi betala 500 kr mer än det. Det känns inte riktigt rätt…
Okej, tillbaka till ämnet. Det ska bli roligt med invigningen. Ägaren av huset ska tydligen spela med sitt band, och de flesta i huset (de som skolkar från skolan alltså) kommer att vara där. Det kommer bli en kanondag tror jag!
Om en utbytesstudent kommer fram till dig och frågar något du inte förstår, gör som jag inte gjorde. Svara nej. Vi hade en laboration i datorsalen där vi jobbade med CAD och jag hade innan det redan suttit i tre timmar själv och jobbat. Meningen är att man ska jobba två och två men jag har jobbat själv, för jag klarar det själv, och när jag bara hade själva ritningen kvar kom utbytesstudenten fram till mig och sa något jag absolut inte hörde. Två gånger frågade jag vad hon sa, och till slut hörde jag att hon frågade om hon kunde få titta på vad jag gjorde på det sista. Det visade sig dock att det hon ville var att titta på medan jag gjorde klart uppgiften och hon ibland sa något, och sedan få poängen för att ”vi” hade gjort klart uppgiften.
Det känns lite som att jag har blivit utnyttjad. Jag skulle inte ha något emot om det var någon av mina kompisar eller någon i min klass, men det där var en person som jag aldrig ens har sett förut. Nä, nästa gång tänker jag hålla mig till det jag sa från början. Jag ska jobba själv.
