Att träning förändrar ens liv fysiskt, det vet alla, men att man ändras psykiskt också kanske inte alla riktigt vet. Jag är i alla fall ett klockrent exempel på detta. När jag inte tränar äter jag onödigt, tycker synd om mig själv och tycker att det mesta är jobbigt. Dock blir jag inte ett as på grund av det, men det blir jag när jag tränar. I alla fall inne i mitt huvud. Jag vill det inte, men det bara blir så. När jag börjar träna får jag smått ortorexi (allt ska vara nyttigt som man äter och man tränar nästan ohälsosamt. Dock är jag inte så), och jag börjar döma alla andra. Jag börjar tänka på vad all mat innehåller, vad alla andra stoppar i sig, hur folk gör gymövningarna fel och hur folk borde skaffa skoinlägg för att deras steg är fel och att de då borde ha ont i knäna och ryggen. Jag vill inte tänka så, men det bara blir så. Dessutom kan jag inte påstå att jag är någon slags gymexpert. Snarare tvärt om.
Det jag vill komma fram till är att det helt enkelt inte är hälsosamt för mig att träna. Rent fysiskt kanske det är det, men psykiskt vet jag inte riktigt. Det är inte så att jag var i riskzonen för att få en smått ätstörning för något år sedan då mina krav på mig själv är alldeles för höga. Nej då, inte alls…
Jag har kommit på en grej. Jag måste skaffa en pojkvän som kan laga mat åt mig. Jag lagar bara samma maträtter om och om igen, och jag börjar verkligen tröttna på det. Eller så kan man ju alltid öppna en kokbok och lära sig något nytt, fast vad är jobbigast att göra, egentligen?
Det har inte blivit något blogginlägg på hela helgen, så därför tar jag en snabbversion av vad som har hänt:
Tänk dig att du står och pratar med din kompis. Plötsligt går en kille förbi. Du tittar på honom. Han tittar inte på dig, men du känner att du har blivit våt i de nedre regionerna och flämtar till. Den som gick förbi var troligtvis jag, och du har inte blivit våt på det bra sättet. Det som har hänt är att jag har haft ut din kopp med vatten över hela dig med min ryggsäck utan att ha märkt det. Inte så mysigt som det först verkade, eller hur?
Det är åter dags för ett ”tycka synd om Dennis”-tillfälle. Som ni har längtat, eller hur!? Saken är den att jag är förkyld, men jag kan inte ligga och vila. Nej, jag måste plugga inför matteredovisningen jag har imorgon, och jag borde egentligen plugga ikapp resten av matten också, men jag orkar inte nu. Dessutom tog bussresan hem 30 minuter längre tid än vanligt eftersom det var en olycka på vägen och att vi höll på att köra på en man på en cykel som åkte ut rakt i gatan så att han ramlade.
Nä, nu måste jag lära mig den här matteredovisningen. Gud vad roligt…
Den är här! Den när äntligen här! Jag har fått min Iphone nu, så nu är jag en glad pojke. Dock är jag urusel på att sätta på en skyddsplast på den. Man fick med två stycken, och den första misslyckades jag med för att jag fick massor med smuts under för att jag inte förstod att det var den som var plasten. Den andra fick jag lite smuts under vilket skapade bubblor, så jag försökte ta bort dem, men då blev det mer smuts och fler bubblor istället. Jag är så duktig. Det blir bara till att köpa en ny skyddsplast helt enkelt.
Vad gör man för att se riktigt cool ut i husets pluggrum? Jo, man sätter på sig ett riktigt hett headset och äter på en morot. All the kids doing it these days!
Nä, men jag har som sagt inget Internet (jag har nog sagt det alldeles för många gånger redan), men idag fick jag min kriditupplysning, så jag antar att min iPhone kommer att komma om några dagar, och en iPhone betyder Internet. Inget mer tråkblogging här inte!
Hur som helst kan jag glatt meddela att jag snart, utan förvarning, kommer börja skrika mitt på en föreläsning när ingen räknar med det. Saken är den att vi har börjat på en ny kurs idag. Denna kurs grundar sig på Linjär Algebra och man ska programmera olika beräkningar man gör. Jag kan inte Linjär Algebra, och jag kommer definitivt inte klara av programmeringen då. Det känns verkligen toppen! Tur att jag har träningen som går bra i alla fall. Det är alltid något. Mina ”klockan sju på morgonen”-gympass. De är trevliga dem…
Åk till Stockholm. Gå till närmaste Metro-utlämningsställe. Slå upp mittuppslaget. Vad får du se då? Jo, mig på en helsida på Sacotidningen! Hur coolt är inte det!? I tidningen är det sedan fler bilder på mig, blogginlägg skrivna av mig och en intervju med mig, och Frida som också var med så klart.
