Det är konstigt hur man så snabbt vänjer sig med något. Jag har i nästan 20 års tid bott i Stockholm, men under två månaders tid har jag blivit Malmöbo, och på dessa två månader har jag anpassat mig efter Malmölivet. I Malmö är ”alla” trevliga och stressar inte, så när jag hoppade av tåget på T-centralen och hörde folk vara sura och stressade genom gångarna kände jag bara: ”Åh, äntligen tillbaka i Stockholm!”
När jag sedan hoppade av bilen istället hemma i huset stötte jag på en väldigt konstig känsla. Det kändes som hemma, men ändå inte. Det var som att jag inte riktigt kände igen mig och inte kunde kalla huset för hemma. Det hade blivit ersatt av ”hemma hos pappa” istället för ”hemma”. Det är min lägenhet i Malmö som är hemma nu, och det känns lite konstigt.
När de konstiga känslorna väl hade lagt sig började jag ha en jätteskön helg. Jag firade min födelsedag på fredagen med en jättegod middag hemma hos mamma, och så spelade vi Just Dance på kvällen. På lördagen var jag och shoppade med mamma och Claudia i Stockholm, och hela kvällen spenderade jag i Alexs kök med att bara prata strunt, dricka te och överkonsumera cheeseballs. Och idag har det varit släktkalas hemma hos mamma och jag har ungefär tusen gången fått berätta hur bra jag har det i Malmö, att utbildningen är jättebra och att ingen av skottlossningarna har inträffat i Rosengård och att det bara är media som försöker få det att framstå som det.
Nu sitter jag på tåget mot Malmö och känner att det ska bli skönt att komma hem. Det har varit jättetrevligt att träffa alla igen, men samtidigt är det skönt att få åka hem och leva sitt egna nya liv som man har vant sig med. Inte livet som man hade som tonåring. Det var ju trots allt tre hela dagar sedan som jag var så ”liten”…